När Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) nyligen gjorde mätningar av mobil- och annan högfrekvent strålning på fem orter runt om i Sverige, var budskapet i media tydligt: ”Oroar Du Dig för att utsättas för strålning från till exempel mobilsändare? Det finns ingen anledning.” Vidare kan man läsa: ”Faktum är att maxvärdet låg under en hundradel av det rekommenderade maxvärdet”.

Det är Torsten Augustsson, tidigare anställd på telekomföretaget Ericsson, numera representant för Strålsäkerhetsmyndigheten, som är noggrann med att poängtera ofarligheten med strålningen som svenskarna helkroppsexponeras för från mobilmaster, trådlösa datornätverk, m.m., varje dag, 24 timmar om dygnet.

Det som inte sägs i intervjuerna är att Sveriges gränsvärde för 3G-strålning är ett av de högsta i världen. Med 10 000 mW/m² (milliwatt per kvadratmeter) ligger vi mellan 10 miljoner miljoner och 100 miljoner biljoner gånger över den naturliga bakgrundsstrålningen i vilken allt liv utvecklats på jorden.

År 2007 publicerade 14 forskare från olika länder den så kallade Bioinitiative-rapporten, en sammanställning av oberoende forskning som behandlar hälsopåverkan av bland annat mobilstrålning. Bioinitiative-rapporten, som föreslår en högsta tillåten strålnivå av 1 mW/m², uppmärksammades av Europaparlamentet som i en resolution ett år senare (2008) hänvisade till denna och skrev att dagens gränsvärden för högfrekventa elektromagnetiska fält är föråldrade och borde sänkas. Parlamentet uppmanade samtidigt EU-kommissionen att vidta åtgärder och att inte låta sig påverkas av lobbyverksamhet av olika slag. År 2010 kom sedan den mycket skarpa Seletunrapporten, ånyo författad av en grupp oberoende forskare, vilken bl.a. ledde till att Europarådet 2011 publicerade sin resolution 1815 där medlemsstaterna uppmanas att vidta alla rimliga åtgärder för att minska befolkningens exponering för elektromagnetiska fält.

Men det är inte endast forskare och politiker som uppmärksammat brister i de nuvarande gränsvärdena. Läkare från olika länder har också höjt sina röster för en ökad försiktighet. 2004 skrev över hundra tyska läkare på i ett upprop för bland annat kraftigt sänkta gränsvärden. Och i mars 2012 publicerade Österrikiska Läkarsällskapet (Die Österreichische Ärztekammer) riktlinjer för bland annat bemötande av elöverkänsliga patienter samt högstanivåer för mobil- och annan högfrekvent strålning. Med hänvisning till över 30 olika rapporter, sammanställningar och vetenskapliga artiklar betecknar sällskapet 1 mW/m² som mycket över det normala. En nivå som alltså är 10 000 gånger lägre än högsta tillåtna strålnivån i Sverige.

När Elöverkänsligas förening i Jönköping mötte upp SSM vid mätningen i Jönköping och ställde frågan till SSM:s Jimmy Estenberg om varför myndigheten inte tar hänsyn till alla studier som visar på hälsopåverkan långt under gränsvärdena, gavs endast det korta svaret att studierna inte upprepats i tillräcklig omfattning. Avsaknad av upprepning är en myt som SSM uppenbarligen gärna håller liv i. Numera finns emellertid en lång rad upprepade och publicerade studier som visar på hälsorisker, långt under de svenska gränsvärdena. Några av de vanligaste effekterna som observeras vid mycket lägre strålnivåer är DNA-skador, stress, ångest, huvudvärk och störning av fortplantningsförmåga.

Men Jimmy Estenbergs svar är inte bara ett tecken på myndighetens okunskap, eller ovilja att berätta sanningen. Det visar också att SSM åsidosätter den lagstadgade försiktighetsprincipen, som säger att ”försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”. SSM väljer alltså i stället att agera utifrån principen att en verksamhet är ofarlig så länge ingen lyckats bevisa något annat. Om samma resonemang hade förts av till exempel läkemedelsverket, så skulle det innebära att det var fritt att sälja vilken medicin som helst så länge det inte fanns upprepade bevis för att den var farlig.

En annan sak som inte framgår när SSM uttalar sig i media, är att strålningen som mäts på gator och torg även når in i människors sovrum, och in på arbetsplatser, dagis och skolor. Det nämns inte heller att gränsvärdet på 10 000 mW/m² endast skyddar mot omedelbara effekter som uppstår inom 6 minuters exponering. Vad som händer efter mer än 6 minuter tar myndigheten alltså inte hänsyn till, trots att en stor del av befolkningen utsätts för strålningen dygnet runt.

Det är välkänt att det skett en betydande försämring av den psykiska hälsan särskilt hos barn och ungdomar under de senaste åren. Utskrivningen av både sömnmedel och antidepressiv medicin har ökat kraftigt. Exempelvis så mer än fördubblades utskrivningen av sömnmedel till barn och ungdomar under 19 år mellan 2006 och 2011 (Socialstyrelsens statistik). Eftersom en stor mängd forskning visar att strålningen har en påverkan på bland annat sömn och välmående, bör det anses rimligt att man använder sig av denna kunskap för att säkerställa att människor skyddas på ett bra sätt.

En vanlig missuppfattning är att sänkt strålnivå skulle innebära att mobiltelefonen inte längre går att ringa med. Men faktum är att en mobiltelefon kan fungera vid en nivå som är lägre än 0,000000002  mW/m². En sänkning av gränsvärdet skulle självfallet kräva vissa tekniska åtgärder och förändringar, men dessa är alltså fullt möjliga att genomföra, med bibehållen funktionalitet. Vi utgår från att människors funktionalitet och hälsa måste gå före dylika tekniska problem!

Egon Reiver, ordf. Elöverkänsligas förening i Jönköpings län

Henrik Thurén, ingenjör, Jönköping

Olle Johansson, professor i neurovetenskap, Karolinska Institutet, Stockholm