Journalisten Mona Nilsson efter WHOs besked att mobiltelefoner kan orsaka cancer:
Mobilbranschens cancerförnekelse är slutligen motbevisad
Publicerad 2 juni, 2011 – 14:30
MOBILSTRÅLNING WHO-organet IARC meddelade i går att de bedömer att mobil- och DECT-telefoner, dvs trådlösa telelefoner, kan orsaka malign hjärntumör. Att mobilanvändning ökar risken för cancer har klargjorts Orsaken till att riskökningarna tonats ner står att finna i de gigantiska ekonomiska intressen som stod på spel vid bedömningen av mobilens cancerrisker. Det skriver journalisten Mona Nilsson.

WHO-organet IARC meddelade i går att de bedömer att mobil- och DECT-telefoner, dvs trådlösa telelefoner, kan orsaka malign hjärntumör. De baserar sin slutsats på studier som visar att mobil- och DECT-telefonanvändning ökar risken för hjärntumör.

Under en vecka har 31 forskare gått igenom i stort sett all forskning på området mobilstrålning och cancer. Studierna som i första hand nu ligger till grund för ställningstagandet från IARC och som lyftes fram under presskonferensen i Lyon den 31 maj, var epidemiologiska studier från cancerläkaren Lennart Hardell vid Örebro Universitetssjukhus samt resultaten från den internationella WHO-studien Interphone, publicerad i maj 2010.

När den sistnämnda studien presenterades i Sverige uppgav professorerna vid Karolinska Institutet, Anders Ahlbom och Maria Feychting, att den inte visade någon förhöjd risk. Det ledde i sin tur till att de flesta svenska medier felaktigt för ett år sedan rapporterade att studien visade att mobilen inte orsakar cancer och att P1 morgon fortfarande den 1 juni 2011 hävdade att studien inte skulle visat någon ökad risk.

Jag har i upprepade artiklar under förra året pekat på att studien i själva verket visade en ökad hjärntumörrisk för dagens normalanvändare samt att projektledaren för hela studien ansåg att resultaten var oroväckande då de visade att dagens normalanvändare löper ökad risk. Orsaken till att riskökningarna tonades ner står att finna i de gigantiska ekonomiska intressen som stod på spel vid bedömningen av mobilens cancerrisker.

Professor Anders Ahlbom var tänkt att leda den nu genomförda epidemiologiska cancerutvärderingen hos IARC, men lämnade sin expertstol i sista stund innan mötets start. Orsak: Jag kunde avslöja att han hade bildat ett konsultbolag med sin bror, Gunnar Ahlbom AB, där han var såväl firmatecknare som styrelsemedlem. Firman skulle enligt verksamhetsbeskrivningen rikta sina tjänster, bland dem lobbying och Public Relations, specifikt till telekomindustrin. Dessutom har brodern arbetat för Telia Sonera i Bryssel i minst 13 år.

IARCs klassificering innebär ett totalt underkännande av Professorerna Anders Ahlboms och Maria Feychtings budskap till myndigheter, media och allmänheten de senaste åren. Anders Ahlbom sade exempelvis i en intervju i Sveriges Radio (Kropp och själ) i Februari 2011 : « Interphone visar samma saker som all annan forskning har visat tidigare nämligen att det inte finns något att vara orolig för”. I andra sammanhang har han påstått att forskningen inte visat några risker alls under alla år som man forskat på mobiltelefonins hälsorisker.

IARCs bedöming står också i stark kontrast till Strålsäkerhetsmyndighetens, SSM, budskap som i sin tur hänvisar till bedömningar som Anders Ahlbom gjort åt myndigheten sedan åtta år tillbaka. Ahlbom har också lett alla andra utredningar som gjorts i Sverige (Forskningsrådet för arbetsliv och Socialvetenskap, FAS). SSM har hävdat att DECT-telefoner är helt ofarliga.

Det är hög tid att SSM samt, FAS, utser nya verkligt oberoende och opartiska experter eftersom man under hela 2000-talet anlitat experter med stötande intressekonflikter. Det är dessutom bråttom att tillsätta en parlamentarisk granskning av SSM:s bedrövliga och tydligt mobilindustritillvända hantering av mobilriskfrågan under många år. SSM har låtit bli att informera allmänheten om att forskningen sedan flera år sett en förhöjd risk för malign hjärntumör. SSM har också, på ett skandalöst sätt, helt ignorerat de alarmerande resultaten från Hardell om särskilt förhöjd risk för ungdomar. I stället har myndighetens företrädare hävdat att barn och ungdomar inte skulle vara särskilt känsliga för strålningen ”på något sätt”, en hållning som är i stort sett världsunik.

Vi har förlorat många år av förebyggande insatser med information och skydd av allmänheten som i stället har lurats att tro att mobilen och DECT-telefonen friskrivits från hjärntumörrisker och därför använder dem obegränsat, liksom i stort sett alla barn och ungdomar i Sverige. Vad blir konsekvenserna? Vi vet att hjärntumörer ofta har 10 års latenstid.

Ansvaret vilar tungt på Strålsäkerhetsmyndigheten, regeringen, mobilindustrin och Anders Ahlbom samt hans kollegor på Karolinska Institutet. Ansvaret vilar också tungt på de tongivande medierna som inte kritiskt granskat vare sig experterna eller myndigheterna – trots uppenbara och upprepade lögner och bindningar till industrin. Och cancer är tyvärr långt ifrån den enda hälsorisken med mobiltelefonstrålningen.

Mona Nilsson, Författare och journalist